leonine

Har du någonsin lagt dig i iskall och hög snö. Det har jag. Medans man låg där så kändes inget först. Bara den stora börden som hängde i bröstet. Men sakta och sakta börjar kylan ta över kroppen. Och helt plötsligt glöms resten bort. Och det ända kroppen kan klaga på är kylan och inte smärtan du har. Jag har alltid föredragit det istället för att skära sig. Dumt att göra. Medans jag kollar upp ser jag hur vacker och mörk himmlen är. Tom och svart. Tom som jag, synd att verkligheten inte är lika botlig.

När vi kom hem sprang jag till toan och låste. De får inte se mig så här tänker jag. Ingen vet att jag är så här och ingen får någonsin veta. Jag kände hur blodet rusade upp till kinderna och värmde mig samt som mina tårar började rinna. Det ända jag kunde känna var hur ångesten växte och växte i bröstet på mig. Ingen sömn idag heller. Jag som faktist trodde att saker började bli bättre, men så snabbt som lycka kommer, så försvinner den. I utsidan är jag ett skrattande skal men i insidan är jag tom. Bara tom. Men vart kommer alla dessa känslor ifrån dock? Och varför gråter jag som någon på dagis för första gången?