leonine

Hade jag vart 10år igen hade mina drömmar vart mardrömmar. Men vem kunde veta att mardrömmar hade en ålder. När jag sover så förstår jag knappast om det är en dröm eller inte. Sanningen är att jag inte sover, jag flumm sover. Saker jag ser händer ibland på riktigt som när syrran helt plötsligt vaknar och svarar på telefon, så säger jag nästa dag att jag drömde det, men hon svarar att det hände på riktigt. Vilket gör mig förvirrad. Jag vet ju inte ens vad som är drömmar längre. Värst är när man somnar med ångest, då speglar sig den känslan i så många olika ansikten, men jag känner det, jag förstår fortfarande att det är ångest. Som när man springer från något men du springer igentligen ifrån dig själv. Eller när du faller, men det inte finns någon som fångar dig.

Jag drömde att jag satt i min gamla skola och åt lunch med alla mina kompisar. Vi skrattade och tyckte allt var som vanligt. Men när jag började prata märkte jag att ingen lyssna. Alla hade händerna för öronen riktigt hårt för att blockera ljud. Sen hörde jag det, varför de höll för öronen. Ett riktigt högt ljud, och det började göra ont i öronen på mig med. Så jag höll för så hårt jag kunde. När jag vakna höll jag fortfarande för öronen. Och ångesten var stor i bröstet på mig. Förr brukade jag skriva ned var det var jag tänkte så jag kunde sova bättre, men om man inte vet vad det är? Vad ska man då skriva ned?

Har du någonsin lagt dig i iskall och hög snö. Det har jag. Medans man låg där så kändes inget först. Bara den stora börden som hängde i bröstet. Men sakta och sakta börjar kylan ta över kroppen. Och helt plötsligt glöms resten bort. Och det ända kroppen kan klaga på är kylan och inte smärtan du har. Jag har alltid föredragit det istället för att skära sig. Dumt att göra. Medans jag kollar upp ser jag hur vacker och mörk himmlen är. Tom och svart. Tom som jag, synd att verkligheten inte är lika botlig.

När vi kom hem sprang jag till toan och låste. De får inte se mig så här tänker jag. Ingen vet att jag är så här och ingen får någonsin veta. Jag kände hur blodet rusade upp till kinderna och värmde mig samt som mina tårar började rinna. Det ända jag kunde känna var hur ångesten växte och växte i bröstet på mig. Ingen sömn idag heller. Jag som faktist trodde att saker började bli bättre, men så snabbt som lycka kommer, så försvinner den. I utsidan är jag ett skrattande skal men i insidan är jag tom. Bara tom. Men vart kommer alla dessa känslor ifrån dock? Och varför gråter jag som någon på dagis för första gången?