leonine

Jag skriver. "Känner mig så sjukt utnyttjad, du sover säkert men jag vet inte vem annars jag kan skriva detta till. Känns som om du är den jag är mest närmast". Jag går igenom telefon listan, tänker vem ska jag skicka detta till för jag vet vem, säkert om jag bara tittar mer runt i listan kommer jag hitta dig. Men jag hittar dig inte. Ingen av personerna på min lista känns rätt. Alla är ett frågetecken. Deras betydelser för mig är inget jag behöver. När ska jag hitta dig. Du som jag kan ge allt för. Den jag kan blöda för. Den som jag kan kalla jag. Min själsfrände. Jag har så mycket att ge men igen tar emot. Du säger du fångar, men erkänn. Erkänn att du är så jävla självisk. Att du hellre ser dig må bättre, att du hellre suger åt dig människors hjälp än att hjälpa andra. Jag vet att det är så. Värst av allt, vet du??
Jag födds ensam och jag dör ensam.

Jag kanske är bortskämd? Jag har allt och lite till, men ändå känner jag hur livet sakta sakta bara tynar bort. Jag vill ha så mycket mer. Enligt mig har jag för lite eller så är det att det jag har är det jag inte vill ha. Om jag fick bestämma skulle jag drömma varje dag. Tro mig, man behöver inte verkligheten. För drömmar sviker dig inte, verkligt eller inte verkligt, så är drömmar vem jag är.